virvlande tankar..
ooops! Var visst ett tag sen jag skrev här.. Men det blir så ibland. Sitter inte alltför ofta & knappast länge vid datorn längre.. Har bättre för mig ;)
Men ändå. Det har varit ganska mycket nu på sista tiden.. & inte har det varit så bra. MIn älskade hund Nicke var vi tvunga att avliva & så står det desvärre inte så bra till med min morfar :(
Men det är så konstigt. Efter allt som hänt & hur jag mådde för ca. halvåret sen så tror jag att det har fått mig känslomässigt avtrubbad. Jag är ledsen över det som hänt/händer, men det är som att det inte vill ta sig ut. Jag vet att alla känslor ligger & pyr därinne & jag bara väntar på att det ska brista.
Istället för att gå runt & visa att jag är ledsen så är jag bara väldigt lätt irriterad, vilket är jobbigt. Jag vill ju inte gå runt & vara värsta surf*ttan :( Men jag vet inte. Det är väl så jag hanterar dåliga saker antar jag, låser in dom någonstans i mig själv & låter det vara. Mer & mer kommer som jag låser in till det kommer den dag då allt bara exploderar!
Det kommer säkert bara räcka med en liten grej som går emot mig eller nått så störttjuter jag.
Det känns inte bra att det är så här. Det får ju en & undra om man verkligen är som man ska? Varför är jag inte ledsen?! Min bästa vän är död & snart min morfar, REAGERA FÖR FAN!! Men nope.. eller jo. Det är ju klart att det inte är kul men jag trodde att jag skulle bli helt jävla förstörd när min voffsi dog & jag borde vara helt jävla förstörd när morfar inte mår bra .. Men det är jag inte. Om jag ska vara äckligt & skamligt ärlig nu så mår jag faktiskt helt okej, vilket inte alls känns okej! Det får mig att känna mig så jävla känslokall :S
Ska det vara såhär, eller va? nej det är klart det inte ska.. Fan.
Kommer det brista för mig eller kommer jag bära dessa känslor inom mig till jag blir galen & börjar springa omkring & mörda folk som ett & annat psykfall ?
Det är tur att man har träffat en pojke som tar dessa förvirrande & "skäms" tankar bort ett tag . Annars har jag ingen aning om hur jag skulle må.
Känner mig så oförutsägbar för mig själv! Hade det varit för , 2 år sen hade jag säkert suttit & gråtit ut ögonen på mig . Nu. Nu har jag ingen aning om hur jag reagerar på saker & ting..
Jag vet inte. Är det så kanske att man blivit sårad en gång för mycket & mått så dåligt över saker & ting att man omedvetet försvarar sig själv på ett så konstigt sätt att man inte tillåter sig själv att må dåligt?
Mina tankar flyger omkring fram&tillbaka & upp&ner.. Bara frågor & teorier men inga svar. Jag antar väl att det visar sig med tiden..
to much sorrow makes you feel nothing?
